Avsked

Vänner, nu har ni fått mig att fundera på avsked. Såna har jag alltid haft svårt för, vilket nog beror på att jag fäster mig väldigt mycket vid människor, platser, situationer. Men separationsångest är ändå ett gott tecken på att man har haft det bra med dessa, för i fall jag inte skulle ha det skulle det innebära att jag har haft det tråkigt. Inte nödvändigtvis. Man kan inse att det var det och nu måste man vidare. Kallar det att ge efter för omständigheterna, om ni vill. Var sak har sin tid, om man ger det tid.

För egen del har det på senare tid blivit lättare att säga farväl. En insikt i att livet ändå går vidare och att det går att finna nöje i de mest vardagliga sakerna, ensam eller tillsammans. Om man inte kan njuta av sitt eget sällskap kan det också vara svårt att njuta av andras. Det är något jag har upplevt genom åren.

När vi ändå pratar om avsked vill jag bara säga att jag verkligen uppskattar Time to say goodbye av Sarah Brightman :)

Ett uppdrag här i livet

Författaren Fausta Marianović sa ett par mycket kloka meningar i en intervju:

"Jag tror att vi människor blir till genom de människor vi möter i livet. Vi är helt beroende av varandra, vi som lever i världen. Det som händer andra, påverkar också oss. Egentligen har vi bara ett uppdrag här i livet och det är att göra världen bättre."

Hon har skrivit en bok vid naman Sista kulan sparar jag åt grannen som kommer ut nu i höst. Hon kommer göra besök på olika bibliotek och bokcaféet Pilgatan.

Ivo Andrić

"In 1961, he was awarded the Nobel Prize for Literature "for the epic force with which he has traced themes and depicted human destinies drawn from the history of his country." He donated all the prize money for the improvement of libraries in Bosnia & Herzegovina."

Biljettkontrollanter

Jag hörde en så rolig historia idag. D berättade att han hade hört att man i Nederländerna eller Tyskland använde samhällstjänst som straff för dom som plankar i kollektivtrafiken. Samhällstjänsten innebär att plankaren själv ska vara biljettkontrollant! Detta har resulterat i att många biljetterkontrollanter nu består av plankande crustare! Och dom sägs vara riktigt stränga också!

Jag såg The Holy Mountain häromdan och den här repliken fick mig att skratta till. Det är presidentens finansiella rådgivare som yttrar:

"To save the country's economy we must eliminate 4 million citizens in the next 5 years"

Varpå presidenten beordrar att man ska sätta igång gasskolorna, gasbiblioteken, gasbutikerna, gasfabriken, gassjukhusen etc.

Efter att ha skrattat förvånande ett par sekunder kändes det som om den här repliken bar något förebådande i sig. För vem finns ekonomin egentligen? För folket eller för pengarna själva? I en dystopisk framtid skulle ett sånt här scenario inte vara helt främmande. Låt oss försöka motarbeta det.

1:a september

16 år på svensk mark. 69 år sen andra världskriget började. Ramadan börjar. Libyen, Slovakien och Uzbekistan firar sina nationaldagar.

Långt västerut

Det är lustigt hur saker tar slut, utan att man tänker att dom ens började. Plötsligt står man där och inser att: det här kommer jag inte se någon mer gång. Men det var ett av dom finaste avsluten och kanske har det att göra med att jag är väldigt trött på att ha separationsångest. Musiken kommer alltid finnas där, precis som människorna sätter sina spår i varandra.