Only you

Portishead är musikens motsvarighet till David Lynch. Förvirrande, men fascinerande. Och helt jävla fantastiskt.

Timmarna

I slutet av filmen blir Virginia Woolfs avskedsbrev uppläst av Nicole Kidman som spelar författarinnan.

"I feel certain that I am going mad again. I feel we can't go through another of those terrible times. And I shan't recover this time. I begin to hear voices, and I can't concentrate. So I am doing what seems the best thing to do. You have given me the greatest possible happiness. You have been in every way all that anyone could be. I don't think two people could have been happier 'til this terrible disease came. I can't fight any longer. I know that I am spoiling your life, that without me you could work. And you will I know. You see I can't even write this properly. I can't read. What I want to say is I owe all the happiness of my life to you. You have been entirely patient with me and incredibly good. I want to say that — everybody knows it. If anybody could have saved me it would have been you. Everything has gone from me but the certainty of your goodness. I can't go on spoiling your life any longer. I don't think two people could have been happier than we have been. V."

Jag vågade hoppas...

...och de gjorde mig inte besvikna. Jag väntar mig inga under, men jag är lycklig över att han får chansen. Tiderna förändras och tur är väl det!

Knockin' on heaven's door

Det här är den finaste versionen av den här låten även om det är en sån där låt som aldrig riktigt kan låta dåligt, oavsett i vilken version den är.

Fru Guessous

"...fast där hemma är allt som vanligt, är jag rädd. Männen har läst Koranen dåligt.
I den kan man läsa att profeten tvättade strumporna själv."

Soumaya Guessous

Något om sexiga bibliotekarier

My Morning Jacket - Librarian

Avsked

Vänner, nu har ni fått mig att fundera på avsked. Såna har jag alltid haft svårt för, vilket nog beror på att jag fäster mig väldigt mycket vid människor, platser, situationer. Men separationsångest är ändå ett gott tecken på att man har haft det bra med dessa, för i fall jag inte skulle ha det skulle det innebära att jag har haft det tråkigt. Inte nödvändigtvis. Man kan inse att det var det och nu måste man vidare. Kallar det att ge efter för omständigheterna, om ni vill. Var sak har sin tid, om man ger det tid.

För egen del har det på senare tid blivit lättare att säga farväl. En insikt i att livet ändå går vidare och att det går att finna nöje i de mest vardagliga sakerna, ensam eller tillsammans. Om man inte kan njuta av sitt eget sällskap kan det också vara svårt att njuta av andras. Det är något jag har upplevt genom åren.

När vi ändå pratar om avsked vill jag bara säga att jag verkligen uppskattar Time to say goodbye av Sarah Brightman :)