Vi tenderar att tro att vi alltid är ensamma om att känna som vi känner. Vår smärta är bara vår och ingen annans. Ingen kan känna som vi känner. Vi gör smärtan personlig, en del av oss, något som vi identifierar oss med. Det är egot som spelar oss ett spratt, som vill att vi ska må dåligt och göra saker värre än de är.
Om man är medveten om att man inte är den enda som lider då blir man mer medkännande. Hur kan man skada någon om man vet att de också mår dåligt av att bli bedragna, förnekade, knivhuggna, förkastade, etc.?
Smärta är något som förenar oss och gör oss mer toleranta mot alla varelser.
"Whatever your torment, your fear, whatever your sorrow, whatever your anxiety...You are never alone."
/Patti Smith (under Tibetan Freedom Concert i New York City 1997)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej! Inte visste jag att du hade en blogg, och att den dessutom är så väldigt intressant! Tycker också att Buddhismen är spännande!
/G
Jag hittade dig. Bra grej. Hoppas det är bra med dig och att vi kan ses snart i din eller min stad. /Karin
På något förunderligt sätt lyckas du om och om igen ge den som läser en aning mer tillit till mänskorna och livet. Faktiskt som att vandra mindre ensam. /Quagmire
Skicka en kommentar