Det är lustigt hur saker tar slut, utan att man tänker att dom ens började. Plötsligt står man där och inser att: det här kommer jag inte se någon mer gång. Men det var ett av dom finaste avsluten och kanske har det att göra med att jag är väldigt trött på att ha separationsångest. Musiken kommer alltid finnas där, precis som människorna sätter sina spår i varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar