Sen några veckor tillbaks har jag börjat vakna oroligt. Jag vänder mig av och an i en timma eller så och ser allt på ett väldigt svart sätt. När jag väl går upp känner jag mig nästan genast bättre. Inte som världens lyckligaste, men det där mörka är på betydligt tryggare avstånd. Det känns som att vakna upp i en grop varje morgon och allt eftersom dagen går, klättrar jag upp ur den, steg för steg.
Varför är det så här? Det kan ha nåt att göra med meditationen, men jag kan bara spekulera. Det som känns bra ändå är att jag hellre har det så här än att jag vaknar glad och slutar varje kväll med en lätt depression.
Förgängligheten har på det här sättet verkligen blivit mer påtaglig. Man vaknar på ett sätt och går och lägger sig på ett annat. Man föds och man dör. Man gråter och man skrattar. Mellan två bra saker finns ett ont och mellan två onda finns ett gott.
Det känns ändå betryggande att veta det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
måste säga fort innan du blockerar mig som ett allmänt disharmoniserande element att det här nog är mitt favoritinlägg (tar tillbaks att ord är bara ord) har aldrig läst något så försonande och vidsynt om en grop /Q (som har mer erfarenhet av kvällsgropar men känner igen sig i morgongropar också, en ledde hela vägen till Island så man vet aldrig var de kan sluta)
Jag tänker absolut inte blockera dig, du kan vara lugn. Det känns hedrande att folk faktiskt läser det man skriver. Jag har egentligen velat hemlighålla denna blogg, men den har börjat leva sitt eget liv :)
Vad fascinerande att en grop kan få en att färdas så långt. Det har inte hänt mig än, men morgnarna har legat lågt ett tag med gropandet. Jag minns Island med så mycket värme, lugn och halvtråkigt väder. Så kravlöst på ett sätt.
du kan ju försöka hemlighålla den, tog dock ca två sekunder att hitta den på Google...
ja Island är faktiskt kravlöst på något sätt, morgondagslöst, bra mot gropar
Skicka en kommentar