Dreads

Jag läste/såg ut min första fotobok nyligen, med temat dreads. Den heter Dreads och fick mig att tänka över hårets filosofi. Vad vill vi förmedla med vårt hår? I boken pratar de olika dreadsbärarna mycket om afrikanska rötter och rastafarirörelsen, men det finns de som bär dreads som är hinduer och buddhister eller som inte har någon speciell religiös tillhörighet.

Jag har inte riktigt funderat på vad jag förmedlar med mitt hår. Bär jag det med någon form av stolthet? Jag skulle snarare säga att jag bär det av lathet. Det är skönt att slippa kamma och tvätta så ofta, men finns det någon djupare mening? I boken talas det mycket om andlighet och natulighet och det kan jag relatera till.


"Unlike Zen monks, who shave their heads to indicate purity and simplicity, Rasta-Buddhists let their hair lock as a sign of their acceptance of nature's divine order."

-ur boken

Film igen

Förra veckan såg jag tre riktigt bra filmer.

Vid himlens utkant - en riktigt stark film som utspelar sig i Tyskland och Turkiet. Realitiskt samtidigt som osannolikt. Lite så där som livet själv.

Livets hjul - En vacker film med buddhistikt tema som handlar om hur livet ständigt återupprepar sig självt, som årstiderna under året.

Bagdad café - En värmande film om vänskap och medmänskliget i en kalifornisk s.k. håla.

Om värdighet

"Ingen kan ta ifrån människan hennes värdighet. Det är inte möjligt. Men det vet inte torterarna, bödlarna, diktatorerna och andra som försöker. De tar fel...Människan har krafter inom sig hon inte själv vet om."

Ali Bourequat

Tintin

Tintin har jag varit lite skeptisk till. Jag kan inte minnas om jag någonsin läste något av hans äventyr när jag var liten, men det som har gjort att jag inte varit så sugen på att läsa dom senare har mest att göra med Hergés något dunkla historia under andra världskriget. Jag hade hört att dom första tre Tintin-äventyren var rasistiska och grovt förenklande. Och det var dom. Det är först efter dessa tre som det blir mer att åka av! Jag tycker inte att det är det bästa jag läst, men det är tillräckligt bra för att jag ska vilja sitta inne hela helgen och plöja igenom alla. Tintin är lite som ett uppslagsverk, eller snarare som en reseguide. Man får upptäcka nya länder och lära sig lite om nya kulturer. Naturligtvis ska man ta det hela med en nypa salt, men ju flera delar jag läst nu känner jag att framställningen av omgivningarna blir mer och mer realistisk.

Jag har precis läst ut den elfte, så det är tolv kvar. Jag ser mest fram emot Tintin i Tibet och Tintin hos gerillan, men Månen tur och retur-delarna känns lockande. Det får mig att tänka på Bond-filmen Moonraker, som är en av mina favoritbondfilmer. Jag får se om det finns några större likheter.

Förresten är mitt namn förvigat i Tintin. Jag är en liten svart hund med en grön tröja i Enhörningens hemlighet (sid.8). Det är faktiskt hedrande :)

Vi flyter

En av mina favoritlåtar är PJ Harveys "We float". Den har en bitterljuv klang som påminner om att även om livet ter sig tungt ibland så flyter vi alltid upp i slutändan.

Glöm inte Burmas folk

En rapport om läget där finns här.

Love Will Tear Us Apart

En by

När jag var liten brukade vi åka till mammas hemby på somrarna. Mammas släkt brukade träffas och umgås några dagar eller veckor, för att ta igen sig. Det var en av de roligaste ställena att besöka. Huset låg uppe på en kulle och det var ganska ansträngande att ta sig upp dit, men som barn reflekterade jag aldrig så mycket över det. Huset vi bodde i hade bara två rum, men vi lyckades alltid hitta sovplats åt alla. Min morfarsfar bodde då fortfarande i huset och han hade alltid historier att berätta. Han hade genomlevt två världskrig och jag minns att min pappa brukade sitta och lyssna på honom.Vi barn brukade springa runt huset och leka i fälten. Jag minns en vattenkälla som vi hade som tradition att besöka. Man kunde dricka vattnet direkt ur det utstickande röret. Om inte minnet sviker mig kallades källan Det turkiska hjulet.

När vi har varit och hälsat på där nu i vuxen ålder är det främst den meditativa tystnaden som har tilltalat mig. Jag har kunnat ligga ute på framsidan av huset på en utesäng och inte göra något alls. Här nedan är en bild som togs för några år sen. Den fångar stämningen väldigt bra.

Ett stilla sinne

Musik har ofta fungerat som en ständig följeslagare för min del och det har varit helt ok för mig, men på senare tid har jag börjat reflektera över det. Tänk om jag någon gång hamnar i en situation där jag inte har tillgång till musik en längre period? Hur kommer jag att stå ut med mig själv då? Hur ska jag hantera alla dessa tankar som ständigt kräver uppmärksamhet? Jag har tänkt att jag ska börja vänja av mig den (o)vanan att ständigt ha musik i närheten. Jag tror mina öron skulle uppskatta det och förhoppningsvis lär jag mig att stilla sinnet med tiden. Istället för att promenera med musik i öronen, kanske jag kan koncentera mig på att räkna mina andetag. Det kommer ta ett tag, men jag har ju all tid i världen. Jag ska ingenstans och inte mitt sinne heller. Jag är här, nu och nu är alltid här :)

I Beatles' tecken

Det kan gå veckor, månader, år ibland utan att man hör talas om en specifik film, eller skiva eller dylikt och ibland kan man möta det två gånger på en och samma dag, i två vitt skilda sammanhang. Häromdagen lyssnade jag på The Beatles samma dag som jag såg filmen Chapter 27 som handlar om Mark Chapman och mordet på John Lennon. Det skedde helt oberoende av varandra.

Det har hänt mig flera gånger tidigare och alltid får jag den där känslan av att det finns något mer bakom det hela, att det inte bara är en slump. Ett tecken på något. Ett intressant fenomen som inte ska analyseras sönder.