När jag var liten brukade vi åka till mammas hemby på somrarna. Mammas släkt brukade träffas och umgås några dagar eller veckor, för att ta igen sig. Det var en av de roligaste ställena att besöka. Huset låg uppe på en kulle och det var ganska ansträngande att ta sig upp dit, men som barn reflekterade jag aldrig så mycket över det. Huset vi bodde i hade bara två rum, men vi lyckades alltid hitta sovplats åt alla. Min morfarsfar bodde då fortfarande i huset och han hade alltid historier att berätta. Han hade genomlevt två världskrig och jag minns att min pappa brukade sitta och lyssna på honom.Vi barn brukade springa runt huset och leka i fälten. Jag minns en vattenkälla som vi hade som tradition att besöka. Man kunde dricka vattnet direkt ur det utstickande röret. Om inte minnet sviker mig kallades källan Det turkiska hjulet.
När vi har varit och hälsat på där nu i vuxen ålder är det främst den meditativa tystnaden som har tilltalat mig. Jag har kunnat ligga ute på framsidan av huset på en utesäng och inte göra något alls. Här nedan är en bild som togs för några år sen. Den fångar stämningen väldigt bra.
2 kommentarer:
Länge Leve föräldrars hembyar och våra mor - farföräldrars berättelser!
Jag älskar att lyssna på min mormor också... och min farfar som överlevde andra världskriget tack vare att en schäferhund som var tränad att spåra skadade soldater fann honom skottskadad under snödrivorna.
Och en utesäng... jag vet PRECIS vad du menar! Hade en sådan i Samarkand också...
Åh... vill vara barn igen. Nu.
Tänk att människor kan ha så mycket historia inom sig. Det är det mest fascinerande tycker jag. De har genomlevt sånt som vi bara har läst om. Jag intervjuade min farmor en gång för ett arbete och hon hade så mycket att berätta som jag inte visste. Det är respektingivande.
Samarkand är en stad jag gärna vill besöka. Den verkar tidlös.
Skicka en kommentar