Jag läste nyss en recension av filmen Into the wild i Flamman och fick mig en tankeställare. Recensenten ställer två frågor som jag undermedvetet själv har klurat på, nämligen:
Kan man ”hitta sig själv” utan att dela upplevelsen med andra människor? Är det inte i samspel med andra vi verkligen blir till människor?
Jag har själv lekt med tanken att nån gång bo själv i en stuga nånstans avlägset. Jag skulle göra precis det jag vill, ingen skulle bestämma över mig. Men hur skulle det bli i längden? Klarar jag mig utan andra människors omsorg?
I grunden tror jag att människan är ett flockdjur. Vi behöver vara ensamma ibland, men jag tror att det blir svårt i längden. Vi måste ha bekräftelse på att vi är det vi är, vad det nu är som är vi. Jag tror att det finns människor som på ett genuint sätt gillar att vara ensamma, utan att ha varit tvungna att bli det. Jag har trivts ganska bra i mitt eget sällskap, men jag förlorade den tillfredställelsen för några månader sen, men nu känns det som att den är på väg tillbaka.
Men om jag ska våga mig på en karaktäristik över människodjurets natur så är det att vi är sociala varelser. Vi är produkter av andra människor och miljöer och av oss själva, men därmed inte sagt att vi är helt hjälplösa och osjälvständiga på egen hand, men om man tittar på historien så är den en produkt av kollektiva handlingar.
Bono sa en gång:
"To be one, to be united is a great thing. But to respect the right to be different is maybe even greater."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
det finns perioder i livet när man kan vara ensam utan att känna sig övergiven, och så finns det perioder när man inte kan det
drömde en gång om sann flocksgemenskap mellan en grupp mänskor - tror det var på stenåldern - har aldrig känt ngt sådant i det här livet
oftare mardrömmar om dörrar och fönster som inte går att stänga
den eviga ständiga konflikten om att inte behöva andra och inte finnas till utan dem
hur ofta har jag inte tänkt på detsamma --Q
Det är fantastiskt fint sagt:
"den eviga ständiga konflikten om att inte behöva andra och inte finnas till utan dem"
Det ska jag bära med mig.
Kanske är man för kräsen med människor egentligen? Lite som att man kräver för mycket av dom. Jag kan känna att jag bli så besviken när folk jag gillar inte gör som jag vill. Jag måste lära mig att släppa taget om andra, utan att känna ett akut behov av att lämna allt och alla och bli eremit...kanske skulle det inte skada att vara helt isolerad ett tag. Det var mycket det som var så fascinerande med Island. Trots att jag hade människor omkring mig var det också skönt att veta att man bodde på ett stälel som var så pass avskuret.
det var ju du som sa det till att börja med
eremitkänslan är nog ett försvar (ibland det enda man har, känner precis igen det)
vet inte om det är att kräva för mycket av andra... det är en mänsklig rättighet att bli besviken, och ibland blir man glad, den som vågar ta risken
och så kan man alltid läsa J: demokrati och harmlöshet en gång till ;)
Jag kan inte ta äran för dessa två meningar:
Kan man ”hitta sig själv” utan att dela upplevelsen med andra människor? Är det inte i samspel med andra vi verkligen blir till människor?
De är recensentens ;)
Men din formulering av dom var så fin.
Det är oundvikligt att bli besviken, men man kan lära sig att inte ta det för personligt, att vara medveten om att människor inte alltid gör som man vill och det är ju bara naturligt.
Jag ska nog ta och läsa J:s inlägg igen. Det var väldigt insiktsfullt.
Nu har jag sett Into the wild själv och jag kan varmt rekommendera den.
Skicka en kommentar