Avsked

Vänner, nu har ni fått mig att fundera på avsked. Såna har jag alltid haft svårt för, vilket nog beror på att jag fäster mig väldigt mycket vid människor, platser, situationer. Men separationsångest är ändå ett gott tecken på att man har haft det bra med dessa, för i fall jag inte skulle ha det skulle det innebära att jag har haft det tråkigt. Inte nödvändigtvis. Man kan inse att det var det och nu måste man vidare. Kallar det att ge efter för omständigheterna, om ni vill. Var sak har sin tid, om man ger det tid.

För egen del har det på senare tid blivit lättare att säga farväl. En insikt i att livet ändå går vidare och att det går att finna nöje i de mest vardagliga sakerna, ensam eller tillsammans. Om man inte kan njuta av sitt eget sällskap kan det också vara svårt att njuta av andras. Det är något jag har upplevt genom åren.

När vi ändå pratar om avsked vill jag bara säga att jag verkligen uppskattar Time to say goodbye av Sarah Brightman :)