Kvällsprat i regn

Ikväll, när jag var på väg hem på cykeln, började en man prata med mej. Det var oväntat samtidigt som det var befriande, väldigt utöver det vanliga. Jag är inte den som brukar ta kontakt med folk på det sättet, jag är kass på kallprat, men han gjorde det lätt för mej. Nu sa jag inte så mycket, det blev mest lyssnande, men det dög bra så. Det kändes som om han lyckades berätta hela sin livshistoria på lite mer än en kvart. Oftast är det dessa äldre människor som längtar efter ett lyssnande öra, det är väl ensamheten. Ibland tänker jag mig att jag skulle vilja jobba inom äldreomsorgen bara för att ta del av dessa liv, men jag vet att det inte är någon dans på rosor.
Men ändå, att en främling öppnar upp sig själv för en på det sättet. Jag ser det som en ära. Människor är helt fantastiska egentligen och alla har sin egen historia att berätta. Jag önskar att jag kunde ta del av de alla.